Jag är brandmansfru. Nåja, nästan fru. Vi är förlovade men inte gifta. Vi vill gifta oss men på olika sätt. Catch 22.
Men oavsett! jag är brandmansfru i praktiken. Han är ofta på övningar av olika slag och namn, kurser, träningar och för att inte glömma uttryckningar (sov t.ex. ensam förra natten då han var ute på brand.)
Men jag erkänner här och nu att jag är ambivalent i frågan. För samtidigt som jag unnar honom allt vad det innebär och inte klagar över extrapengarna (även om det verkligen inte är mycket) & gillar den egentid det ger mig så önskar jag ibland att jag fick mer av honom. Inte bara när det gäller allt vad gäller hemmet: tvätt, städ, Doris, husvård, trädgård och allt det där röjandet, plockandet. Utan och kanske framförallt när det gäller det känslosamma och nära. Det som gör vårt band mellan oss till vi. Det osagda. Saknar det någon gång.
Men jag vet OCH uppskattar att vi har det bra ändå, trots tidsbristen. För vi ser varann mellan allt som händer. Vi missar inte att ge varandra tid om den andra mår dåligt eller har en dålig dag. Vi glömmer inte bort att ge varandra den där hinten, såna där små saker som gör att man vet att man har varandra där man behöver dem. Det där äkta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar