Medans huset fått en ny fasad denna sommar så tänkte jag mig på att bygga på mitt inre denna höst. Enkelt och kanske banalt men det är allt det är. Jag ska jobba på det förflutna och det kommande. Det gör att jag tänker tillbaka på mitt liv så här långt.
Mitt fysiska liv är litet i detta jordeliv jämfört med andras; jag har inte rest över jordklotet eller pluggat speciellt mycket egentligen. Jag har inte har inte startat upp och drivit stora projekt eller engagerat mig speciellt mycket i politik eller någon förening. Jag har inte gjort så mycket men jag har ett större inre. Det är inget jag säger över något annat; jag är inte klokare eller smartare än någon annan. Jag har genomgått saker i mitt liv, precis som de flesta andra, det gör mig inte mer speciell än någon annan som genomgått händelser. Men det jag gått igenom har varit speciella för mig och har format mig till den jag är.
Jag var sju år när jag fick erfara min första panik-ångestattack. Jag minns det än idag; var det var, hur det kändes, hur det luktade osv. (En panik-ångestattack kan liknas vid känslan att tro att man ska dö eller att bli galen.) Och som liten känns det nästan som om golvet blir draget undan av en. Jag trodde jag blivit galen och JAG grabbade tag i det närmaste; min mor. (Det kunde lika gärna varit min far, men vid den stunden var det min mor som var vid min närvaro.) Denna våg av känslor som 7-åring blev för mycket och följderna blev att jag inte kunde släppa min mor ur min sikt i flera år framöver, i sån rädsla och tro att om jag inte såg henne så skulle min värld fallera och attackerna återkomma. Det var hemskt, det var en mardröm. Ensamhet. Och nu i efterhand tänker jag mig som den jag var då: liten. Ett barn. Så orättvist att bli utsatt för det jag genomgick. Jag var för liten för att förstå hur att hantera känslorna och tankarna. Jag trodde jag var onormal, jag trodde jag var ett freak och jag bad varje kväll (ända tills jag skulle börja gymnasiet): "Kära Gud, gör mig normal. Det är det enda jag vill.".
Jag förväntar mig inget av detta. Förväntar mig ingen att förstå, men detta är början av min berättelse.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar