JUL på trappan

Tipp, tapp, tipp, tapp går klockan och vips så har vi jul i nästa knut! Shit va denna senhöst/förvinter gått snabbt!!

Senate månaderna har jag jobbat (heltid) på en annan förskola än där jag brukar vara och jag måste säga att jag trivs SÅ bra där! (Jag var väldigt orolig i början för att inte passa in, för att inte trivas.) Barnen är som tända ljus! alltid på hugget för att lyssna på en vad helst man än vill göra, läsa eller berätta! Det är så roligt att känna att det man ger går fram. Hos någon iallafall. Och att man inte måste slita håret av en själv för att få ett barn att lyssna. Det känns bra helt enkelt!

Och extrabra är att jag vet att jag får jobba ända till mars (kanske längre) på detta ställe. Jag trivs där (paragraf 1), jag vet att jag får en hel lön (paragraf 2) och tiden går snabbt när jag får jobba heltid (paragraf 3). Sen har jag ju svårt för januari-februari.. Vår kallaste, mörkaste och hemskaste tid, de månader som för och enligt mig de tuffaste, de jobbigaste. Min räddning är/blir C- och D-vitamin, 8-timmars sömn och sist men INTE minst: DORIS. Hon är min älskade gudagåva.

Men nu är det som sagt juletid (även om jag i tanken inte riktigt kommit ikapp med faktumet). Och jag längtar, längtar jättemycket. Efter mammas älgfärsköttbullar, lax och mimosasallad. Efter förväntningarna och glädjen i barnens ögon, Kalle anka (som ger tusen ljuvliga barndomsminnen) och kramarna.
Men speciellt mycket längtar jag efter uppesittarkvällarna med familjen, min pappas varma utebastu med mammas djupfrysta midsommarruska som ger en doft och hopp om vår och så den där känslan av ombonad, kärlek, värme, ljus, lugn och glädje.

Jul, jul, strålande jul.
Jul, jul, det är min jul.