Idag har varit en dag som går till historien av oss (tre).. Doris var ute med husse på morgonen & allt verkade normalt. Ca en halv- timma efteråt när jag steg upp & Doris skulle hoppa upp på sängen så var det som om någonting bet henne och hon "skrek" till. Jag undersökte hennes päls, tassar, mun, öron m.m. utan att hitta nåt. Tre steg senare gnällde hon till igen och när jag gick mot henne så blev hon rädd (trodde antagligen att jag orsakade hennes smärta då jag stod närmast henne) och hoppade neråt i trappen, då hon snubblar och trillar nerför trappen... Hojja!! I ren skräck hoppade jag ner och kollade henne återigen, men inget (ytligt). Ringde jobbet och sa att jag kommer när jag hinner och drog slutsatsen att det bästa just nu är att kolla om hon kan röra sig normalt. Så hopp på cykeln och iväg med skrutten. Och till en början var hon lite stel i bakre delen av kroppen men sen var det bara ren "normalhet". Väl hemma var det som om nästan ingenting hänt. Så jag åkte till jobbet. Orolig, men något hoppfull.
Vid lunchtid ringer husse och uppdaterar Doris' status. Och han kan konstatera direkt att hon har ont i bakbenen, att hon inte vill hälsa stående till husse m.m. Husse ringer veterinären och matte ringer (Doris') kennel-morfar och slutsatsen som dras är att hon mest troligt "bara" har sträckt sig. Och som veterinären och pappan säger så är det ju lika vanligt att hundar sträcker sig som människor. Men man blir ju vanvettigt orolig när man inte vet VAR det gör ont eller VAD det är som är ont.
Nu, många timmar efter första panikkänslan så tror vi med all säkerhet att det handlar just om en sträckning. Hon är vid gott mod och äter och viftar på svansen som vanligt förutom att hon är öm om bakbenen. Huh! Men vilken pärs denna oro gör för kroppen! Jag är helt slut! Nu lite Ernst och nåt gott och god natt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar