För ganska precis två dygn sedan somnade min Tilda in.. Min vapendragare, min panter, min baby.
Igår kunde jag inte prata om det, minns knappt vad mamma och pappa sa när de ringde. Sluddrade fram något.. Allt kändes fel, allt var svart..
Idag förstår jag att vara tacksam över att hon fick stilla somna in hemma på egen gård, på egna villkor. Men vetskapen att hon inte längre är här, där jag behöver henne, gör det svårt..
Juli-månad har verkligen varit en månad för sig detta år. Först Doris "skada" eller vad det nu verkligen var. Diskbråk, sträckning.. Shit va orolig jag var!!
Sedan kom det där helt oväntade; att bli anklagad för något jag inte kan förstå. Än mindre gjort. Ibland undrar jag varifrån all denna ilska mot mig kommer ifrån. Är det för att jag inte orkar bry mig nå mer? För att jag inte längre orkar reagera? Jag vet inte..
Men inget, INGET berör mig som Tildas bortgång.. Mamma ringde först och sen pappa två gånger. Orden var helt främmande för mig: att hon inte längre är med oss.. Va? Nä... va? Helt oförståeligt. Obegripligt. Jag grät som ett bottenlöst kärl. Jag grät som ett skyfall. Jag grät som en morsa utan sitt barn. För så kändes det. Som en morsa utan sitt barn. Jag brukade viska i hennes öra: "Mammas tjej". Och det var hon. Hon var mammas tjej som ingen annan! Pålitlig, rolig, trogen, trygg och den mest älskvärda. Hon var den bästa av dem alla, hon var verkligen den bästa av dem alla.
Idag är jag på nåt sätt människa igen och trots all smärta förstår jag att detta var den absolut bästa utgången på hennes liv. Att stilla få somna in på egen gård bredvid blommor och med Soukis utsikt framför henne. Och att hennes kropp sedan bli begraven i vår familjegrav (för våra djur) i Mänttilä.
Men det gör ont. I mitt hjärta känner jag att hon alltid kommer att finnas bakom mig i allt jag gör. Hon kommer alltid att vara bakom alla mina val, mina svar, mina steg. Hon kommer att vara som en tatuering i min nacke..