Min kärlek för vintage- och retrokläder

Någon gång i slutet av min gymnasietid blomstrade min kärlek för vintage-kläder. Kläder från 60- och 70-talet som liksom kittlade under fötterna på mig. Jag vet att jag var "före" (eller efter) min tid i den stilen, i den bygden och att det troligen störde en del, som trodde att jag ville vara speciell & utmärka mig (jantelagen). Jag ville inte vara speciell för någon annan än för mig själv & jag kände mig vacker i mina retroklänningar. Och varför fick jag inte känna det?
Jag minns bl.a. att en kille sa till mig att jag hade mormors klänning på mig och jag minns en annan kille som sa att jag klätt mig som en resande (vilket i sig inte är dåligt, men för honom var det det). Jag glömmer aldrig vilka de var, blickarna och kommentarerna inför eller bakom min rygg.

Men inga elaka kommentarer eller blickar kunde komma att förändra den kärlek jag kände för vintage-kläder eller stilen. Det var jag, en del av mig och "min" stil. Sen hade jag kunnat köpa mycket mer under de två decennium som gått men jag har varken varit den som kunnat (som studerande) eller velat köpa allt vintage jag kommit över. Utan det jag köpt har jag verkligen använt och varit för mitt eget bruk (inte för försäljning till dyrare pris). Och inget har kostat mer än ca 140 kr. Eller det pris jag fått betala för att vara den jag är.