Under våra snart 15 år tillsammans så har vi bott på några orter. Övertorneå, Haparanda och Luleå. Mellan åren 2001 till 2005 bodde vi i Luleå. Min sambo hade under denna tid dock sin jour var tredje vecka i Haparanda, vilket betydde att han bodde där de veckorna. Så när vi flyttade tillbaka till Haparanda (för gott - tror jag) kände jag en sjuhelsikkes lättnad & glädje. En lättnad om att vi aldrig någonsin skulle behöva vara eller bo ifrån varandra igen. Aldrig någonsin. För ärligt talat så var det verkligen inte en dans på rosor att bo isär var tredje vecka under 4 års tid. Verkligen inte. 52/3=17,33(33)*4=69,33(333). Med andra ord har jag levt ensam ca 69 veckor under de 4 år vi bodde i Luleå, dvs mer än ett år. Så JA, jag vet hur det känns att bo isär utan att man vill det. Enkelt sagt.

Så nu när gubben åkt på en weekend till Barcelona med andra fotbollstokiga gubbar och jag är ensam (med hunden dock) så påminns jag av känslorna jag kände då vi bodde i Luleå. Känslan av att vara helt solo.. Jag vet att han kommer tillbaks snabbare än kvickt och det är inte så att jag är orolig eller så men bara känslan att vara HELT ensammen på hemmaplan (till natten) känns ovant och nåt jag inte tycker alltför mycket om. Tur att det inte sker så ofta. & tur att jag har älskade Doris som sällskap! :-) Nighti nighti!