Jag är en romantiker. Jag är det. Eller jag tror att jag är det! Har en totalt oromantisk sambo sedan 15 år som inte gett mycket fyr till den elden senaste decenniumet så jag vågar inte svära på det.. Men en liten jävlig romantiker bor det inom mig! det känner jag. Vill känna romantikens åder, men kan man lära romantik hos en man i sina bästa år?
Men jag säger det: oavsett romantiker eller inte, så är han mitt allt. Allt! Och inte för den bästa romantiken i världen skulle jag välja någon annan än min man.
Många vill se oss gifta eftersom vi går på vårt 15:e år, men gifta eller inte, det känns inte lika viktigt för oss som att ha ett fungerande förhållande, ett samförförstånd, en relation där vi ger varandra fullständig respekt, förståelse och äkta kärlek. Vi är våra själsfränder.
För oss sitter inte ett äktenskap i ringarna, inte i det underskrivna pappret eller i Gud. För min Gud finns i min bakfick. Gud är min dagliga kraft, han finns där bakom allt jag gör varje dag och som får mig att känna: ja, jag vill leva med denna människa i nöd och lust för resten av mitt liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar