Kingen och olyckan

Denna vecka har varit allt annat än vanlig!

Förra torsdagen ramlade vår Kingen i vår vindstrappa. Ingen av oss såg hur allvarligt, allt vi vet är att Kingen var rädd och andfådd efteråt men visade inga tecken på varken smärta eller skador. Varken den kvällen eller nästkommande fredag. Inte förrän på lördagen då han plötsligt hade ont överallt och varken ville stå, gå, äta eller göra sina behov.. Det var en smärta att se och erfara. Med smärtlindrande klarade han sig dock till måndagens veterinärbesök där han direkt fick kortisonspruta och sövdes ner för röntgen. 

Och jag kan inte annat än niga och buga för vår veterinär! Alla medlemmar av min familj är SÅ tacksamma över att ha en veterinär som vi litar på till 100 %, som har en skicklighet utan dess like och har handlaget för sjuka djur. Han är suverän! 

Röntgen visade, tack och lov! inga skador på ryggraden. Och diskbråck (med operation/-er som kanske inte lyckas) som jag befarade kunde uteslutas. Hojja! Tack gode Gud! Han hade slagit korsryggen med blodansamlingar som givetvis ömmade men det viktigaste för oss var att höra att han kommer att överleva. Så nu gällde vila och åter vila. Men bilfärden hem på ca 13 mil var ännu en utmaning då Kingen finner bilfärder obehaliga. Han sov första 2 milen, men sen flåsade han och spände sig. Vilan kom hemma och där sov han rakt igenom hela måndagen. 

Tisdagen var densamma: full av vila men jag tyckte mig se lite mer matlust. På eftermiddagen när jag gick upp på toa så hörde jag en "duns". Hörde inget skrik, inget gnäll så med diskmaskinen igång tänkte jag att det bara var nåt på diskbänken som ramlade ner. Men väl nere ser jag en Kingen på alla fyra med kiss bredvid på matta. Äntligen!! :-) Så glad över att se att åtminstone ett utav behoven blev tillfredsställda. 
På onsdagen mitt på dagen ställde han sig plötsligt upp och ville ut. Och väl ute så kissade och t.o.m. kakkade han. Lycka!! Och sådär har det rullat på. Sakta, sakta men säkert framåt. 

I skrivande stund, denna långfredag, går han själv ut och gör sina behov, äter med god aptit och tar sig fram, om än lite ostadigt ännu, gående eller småspringande (vilket verkar vara lättare för honom). Det är en fröjd för hjärtat att se att han mår så mycket bättre nu än för några dagar sedan. Jag har vah:at (vård av hund) hela veckan och det har det varit värt! Har inte vågat lämna han ensam. Ifall han skulle stiga upp och ramla och landa illa osv. 
Det har varit en tuff men lärande erfarenhet denna vecka, även om jag helst hade varit den utan. Inte bara för vår "lillebror" men även för matte och husse. Jag har inte knappt kunnat äta eller sova förutom all oro. Jag säger bara hojja! Men som sagt: tacksam gentemot veterinär Pecka men oxå till pappa som ringt stup i kvarten och kollat av läget, hållt kontakt med Pecka och stöttat. 

Nu lite påskfirande, eller firande och firande. Sambon har jour och lillebror behöver all lugn och ro så vi äter lite gott och försöker slappna av efter all dramatik. Glad påsk iallafall ut i etern!