Idag cyklade de hejvilt på gården när några av dem plötsligt stannade framför mina fötter och frågade om jag ville åka med. Jag sa: "tack, men jag tror inte att jag ryms." Då en av dem säger: "Jo du ryms, titta här, HÄR ryms du! & gjorde plats. (Jag kunde inte mer än le, be dem stanna för ett ögonblick, ta en bild och förundras..)
För jag är överviktig. Jag väger bra mycket mer än en normalviktig vuxen, men de såg inte det. De såg mig som individ. Och DET var en känsla utöver det vanliga, en känsla av överväldigande glädje.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar