Med mardrömsdagar bakom mig så försöker jag gå vidare, se vidare och bara inse att min älskade fina Tilda verkligen fick den bästa tänkbara utgången på detta liv. Att få somna in på egen gård är få förunnat. Även bland människor. Än mindre bland hundar. Och hon fick somna in bara sådär. I sin sista suck. Ingen större smärta eller besvär.
Men ett livs bortgång är alltid svårt för dem det berör. Första två dagarna kunde jag inte se något annat. Jag grät bara jag hörde nåt sorgligt eller en ballad på radion. Men nu är det lugnare i mitt hjärta. Jag kan se saker på ett annat, tydligare sätt.